Hike

Idag har vi varit på bergvandring. Nåja, åtminstone vi äldsta som orkade med en sådan ansträngning. Vi följde först länge tågrälsen (fick till och med hoppa av när tåget kom tutandes), där var det platt och behagligt att gå. Sedan började ansträngingen lite smått, vi gick över ett vattenfall och in i ett téplantage där det började luta uppåt. Jag som inte har tränat något alls det senaste året tyckte att bara den ansträningen var tuff och jag hankade flämtande fram. När jag äntligen trodde att det värsta var över så berättade vår (förövrigt urgulliga) guide att det nu skulle börja (??) bli brant. Vi gick in i ett eukalyptusskog och den slingrande, slippriga och nästan farliga vägen blev allt brantare. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på att sätta mig ner på marken och inte resa mig igen. Men jag fortsatte trots brinnande pingisbollslungor och rätt som det var var vi uppe på toppen. Väl där fick den fantastiska utsikten mig helt att glömma att det sved i lungorna och brände i benmusklerna. Helt fantastiskt vackert, och som vanligt med saker som är sådär utomordentligt fina så går det liksom inte att göra det rättvisa på bild. Men ni ser nog i alla fall att det var häpnadsväckande. 
 
Mannen på bilden näst längst ner var en man som varje dag går till toppen, bärandes på vattenflaskor, kokosnötter och té för att kunna sälja till turisterna som tömda på energi kommer upp till honom. Helt fantastiskt att han orkade det. Jag hade även med mig min polaroidkamera som jag började fota med när han och vår guide blev så fascinerade över att jag knäppte en bild som kom ut på en gång. Jag fotade då dem och gav dem bilderna. De hade sett att jag viftade bilderna efter att jag hade fått ut dem och därför gjorde de lika. De satt där och viftade på bilderna i säkert en halvtimme fast jag sa att de kunde sluta. Säkert var de rädda att bilden skulle försvinna igen om de slutade vifta. Det är lätt att glömma hur mycket någon som kanske aldrig har sett en bild på sig själv uppskattar att få ett litet foto. Denna hårt arbetande tea maker blev så himla överlycklig för sin lilla polaroidbild och det värmde mitt hjärta. 

Världens mysigaste bergby

Tågstationen i Ella, väldigt enkel och på något sätt mysig. 
Rotti fylld med banan och nutella. Rotti är en srilankesisk specialitet och finns även med matigare fyllning. Supergott!
Jag aka svettlopan dricker en av många kanongoda ananasjuicer. Fråga inte ens vad jag gör med handen, haha. 

Idag är första riktiga dagen här i Ella och jag måste verkligen säga att av platserna vi har varit på så är det här mitt favoritställe hittills. Tycker denna by är så fruktansvärt mysig. Idag har jag varit ut på en lång promenad och sett det mesta av samhället. Vi stannade även och tog en fika och jag åt rottin på mittersta bilden, den var himmelskt god. Imorgon ska vi ut och vandra, åtminstone vi äldsta då de minsta i familjen har aningen för korta ben för att orka med, jag längtar faktiskt. Tror det kommer bli jobbigt, varmt och jättekul!

Vackra Ella

Idag rörde vi kosan norrut i Sri Lanka och begav oss upp i bergstrakterna. Vi befinner oss nu i den otroligt vacka bergsbyn Ella. Vi bor på ett kanonfint hotell och utsikten är inte av denna värld (sista bilden är från hotellet). 
 
När vi kom hit idag hann vi lagomt gå ner till byn och kika oss omkring samt få i oss lite mat. Byn verkar jättemysig och det fanns många fina restauranger. Nu är jag förvånansvärt trött fast klockan inte ens är åtta här. Sitter i månskenet på en terass och bloggar samtidig som jag dricker en kall cola, ibland är livet rätt fint alltså. Imorgon kan vi se oss omkring lite mer när vi har vilat ut oss efter den långa bilfärden men nu är det snart sängdags. 

RSS 2.0