Guldklimpar

Hur ska jag någonsin kunna förklara hur mycket jag älskar er. Att vara er storasyster är det bästa jag vet och jag är så tacksam för det varje dag. Jag är så glad att jag får följa med i era liv och se er utvecklas och växa. Gråt, skratt, bråk och kärlek, ingen dag är den andra lik. Ni förgyller mina dagar och om jag kunde skulle jag ge er hela världen. Tack för att jag får vara er storasyster, ni är det finaste jag har.
 
(Saknas en liten syster som för tillfället befinner sig på varmare breddgrader)

Hoppa från höghus

Känner ni någonsin att ni bara vill avskärma er från resten av världen för att slippa risken att bli sårad? Jag känner så ofta att jag vill krypa ner under täcket och stanna där i tygets varma omfamning där inget kan skada mig. Det är så jobbigt att bli besviken, så fruktansvärt jobbigt, och när det händer flera gånger i rad då vill man inget annat än att bara klara sig själv. Jag undrar jag hur många gånger jag har bestämt mig för att det är nog, jag ger upp, det är bäst att dra sig undan. Ensam kan jag inte bli besviken. Men vad är ensam för ett liv att leva? Är inte hela poängen med livet att ta risker? Ta risker, lev lite. Hoppa från det där förbannade höghuset du latat dig på alldeles för länge. Kanske kommer det göra riktigt ont att slå i trottoaren. Kanske blir du åter igen besviken när du ensam viner genom luften. Men kanske, bara kanske, kommer du denna gången bli uppfångad och du kommer inte längre falla fritt utan snarare hoppa av glädje. Den chansen är nog ändå värt ett blåmärke eller två.  
bild

The Script Stockholm 2015

I tisdags var jag på The Script fantastiska konsert. Stod typ längst fram och använde hela min lungkapacitet till att sjunga med. En mycket bra konsert och bandet hade en fantastisk publikkontakt. Mitt i konserten tog till exempel Danny O'Donoghue (sångaren) en tjej i publikens telefon, ringde hennes ex och sjöng låten "Nothing" för honom. Väldigt roligt haha. 

RSS 2.0