A WEEKEND IN LONDON

För några månader sedan bestämde jag och Viktoria oss för att åka till London. Den huvudsakliga anledningar var att vi ville överraska Julia som har flyttat dit och jobbar som Au Pair, så vi planerade hela resan och for iväg helt utan hennes vetskap. Samma dag som vi kom dit tog vi tåget ut till den lilla staden Guildford där Julia bor, väl där väntade vi på ett café tills hon slutade jobba och sen knatade vi hem till henne och knackade på dörren. Hon blev minst sagt chockad och jag kan bäst sammanfatta det med tre ord, skrik, gråt och kramar. Det var en fantastiskt lyckad överraskning. 
Julia var ledig över helgen så hon följde med oss in till London och bodde med oss på vårt hotell. 
Vårt hotellrum var ungefär lika stort som en skokartong, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi sov alla tre i dubbelsängen med endast ett täcke. Varje natt bestod av en tyst dragkamp. 
Även om Viktoria var mest inställd på att shoppa så turistade vi en hel del också, på mitt bevåg såklart. 
Vi hälsade på drottningen i Buckingham Palace.
Tittade på London Eye.
Viktoria och Julia provade på det traditionella fish 'n' chips på en mörk och murrig liten pub. Jag höll mig till en toast. 
Vad som kanske var bästa dagen i mitt liv var när vi besökte King's Cross Station som är med i Harry Potter och jag fick posera vid Platform 9 3/4. Det fanns även en Harry Potter-butik där jag gärna hade gått lös. 
Det var en fantastisk helg som blev ännu mer lyckad än jag hade föreställt mig. Nu längtar vi bara tills vi får hem Julia igen till jul. ♥

Rasister är skräp.

Jag loggar in på min blogg så sällan nu för tiden att lösenordet på inloggningssidan inte längre flyger dit av sig själv. Jag måste stanna upp och tänka på den bokstavskombination som förut satt i mina fingrars muskelminne. Ibland under mina upptagna dagar brukar jag skänka bloggen en flyktig tanke, kanske borde jag blogga igen. Jag saknar ju det faktiskt och den ligger ju bara där och väntar. Sen skyndar jag vidare i livet utan att ens prova om jag fortfarande kommer ihåg lösenordet. Sedan kommer det dagar som dessa, när jag känner hur det kryper i hela mig, särskilt i fingertopparna, av en längtan efter tangenterna och att skriva. Ofta känner jag så när det är något viktigt jag vill dela med mig av och då är jag så glad att jag har chansen att kunna damma av bloggen, ta några sekunders fundering över lösenordet och sedan slå mig ner framför skärmen och låta ilskan, glädjen, sorgen eller fundersamheten rinna ur kroppen och bilda ord. Detta är en sådan gång och här kommer mina känslor.
 
Jag jobbar på en skola, ett jobb som jag med stor förvåning tackade ja till när erbjudandet lades fram. Jag hade tänkt ägna ett år efter gymnasiet till att jobba som lärarvikarie men fastnade istället på en och samma skola som spanska och SO-lärare. Det är inte en vanlig skola jag jobbar på, det är en skola som är unik i mellansverige för att ha många olika nationaliteter. Den kulturella blandningen detta skapar är något i särklass och även något som jag ser som en extrem tillgång. På skolan talas en mängd olika hemspråk och ibland under spanskalektionerna när jag står vid whiteboard-tavlan och går igenom något så är det någon av mina elever som räcker upp handen och med ett leende berättar att "den där grammatiska avvikelsen har jag i mitt språk också" och vips har jag fått lära med ett nytt ord i ett språk som jag bara för några månader sedan inte ens visste var det talades. En gång fick jag en läxa av två elever, jag skulle kunna räkna till tio på tigrinja samt skriva mitt namn med deras tecken. "Haha" sa de "nu ska vi ge dig läxa precis som du brukar göra mot oss", och gissa vad? Jag kan räkna till tio och skriva mitt namn på tigrinja (som förövrigt talas i Eritrea). Det går inte en dag utan att mina elever lär mig något nytt, det är väl fantastiskt om något? Jag lär dem spanska, de lär mig om livet.
 
 
"Jobba ett år innan du pluggar och skaffa dig lite arbetslivserfarenhet" fick jag höra innan den efterlängtade studenten. Visst tänkte jag, det låter grymt och tjäna pengar gör man ju också! Vad ingen någonsin berättade om var den enorma livserfaranheten jag får från mitt jobb varje dag. Jag säger inte att mitt jobb inte är slitsamt, för det är det. Jag säger inte att jag inte är stressad, för det är jag. Jag säger inte att jag aldrig har gråtit i personalrummet, för det har jag. Vad jag säger är att det i nio fall av tio är värt det.
 
Nu efter en lång utläggning om mitt jobb ska jag försöka komma till den punkt som det var tanken att det här inlägget skulle handla om. Hat. Ett hat svartare än natten och mer förödande än en tändsticka mot ett bensinindränkt trähus. Jag pratar om segregationen, främligsfientligheten, högerextremismen och den vidriga rasismen. 
 
Det går inte en dag utan att jag får höra hjärtskärande historier från människor som varit eller är på flykt. Som har tagit sig ifrån det brinnande helvetet som en gång i tiden vad deras kärleksfulla hem. Som en gång i tiden varit gatorna de sparkade boll på med resten av ungarna i kvarteret. Som en gång i tiden innebar trygghet. Dessa historier hör jag från internet, tidningar, TVn och ur munnarna på våra elever på skolan. De beskriver ibland scenarion som jag, en vuxen person, inte ens vågar se på film. Men de tog sig ifrån det där. De har börjat skratta igen. De sparkar boll igen. De är trygga. Varje dag kommer de till skolan till oss lärare och berikar våra liv. Fina barn och ungdomar, som antagligen inte har en aning om hur ofta vi sliter vårt hår på grund av dem (det är ett under att jag ens har några hårstrån kvar på huvudet). Men de har heller ingen aning över hur ofta de får mig att le. De har inte sett mig när jag hoppar upp och ner av stolthet hemma i mitt sovrum när jag ser att jag har lärt dem något. Fina barn och ungdomar, jag tycker att ni är fantastiska. 
 
Att det finns männsikor som inte tycker att alla människor har samma rätt till att skratta, sparka boll och vara trygga, det är för mig fullständigt obegripligt. Jag finner det oumbärligt sorgligt att människor kan resonera på det viset. Vad har ni varit med om som har gjort er så oerhört inskränkta? Vad är det som får er att tycka att det är viktigare att era barn får träna i en sporthall än att andra barn får ha någonstans att sova (refererar till diskussionerna om att Valbo lånar ut sin sporthall som flyktingboende)? Varför är det så svårt att känna empati i era IQ-befriade hjärnor? Jag känner mig hopplös som inte kan vidga era vyer, öppna era hjärtan och låta lite medmänsklighet sippra in. Jag tycker synd om er som inte välkomnar den livserfarenhet och värme som dessa människor kan erbjuda. Jag tycker synd om er som inte tar chansen att lära er att räkna till tio och skriva era namn på tigrinja. Jag tycker så, så synd om er som aldrig utvecklas som människor. Jag tycker synd om er men jag kommer aldrig sluta motarbeta er. Jag vet att ni har fel och jag hoppas att ni någon gång vaknar och inser det ni också. 
 
Till er rasister, ni är skräp. Tills dess att ni ändrar era uppfattningar om våra medmänniskor är ni en svart fläck på mänsklighetens stolthet och jag månar mer om den stackars flugan som har fastnat mellan rutorna i mitt fönster än jag gör om er. Flyg din fula fluga flyg. 
Bildkälla
 

RSS 2.0